Klaustrofobi!
God Morgon!
Idag har jag gjort en sak som jag hatar extremt mycket, jag har även gripits av panik p.g.a min klaustrofobi. Klockan åtta skulle jag befinna mig på Eastman för att diskutera kommande tandutdragning/tandställning. Tandläkar skräck har jag haft så länge jag kan minnas så min mamma följer alltid med mig. Hej, jag är snart nitton år och klarar inte av att gå till tandläkaren ensam. Det kändes i alla fall riktigt vemodigt att gå på tunnelbanan 20 över sju i morse. När tunnelbanan åkt från Gamla Stan började den sakta ner och stannar helt. Jag känner att paniken sakta börjar smyga sig fram, efter att ha stått still i något som kändes som minst fem minuter känns det som om jag skulle svimma vilken sekund som helst. Tillslut började den åka och väl framme på Odenplan springer jag ut och paniken försvinner snabbt. Efter tandläkarbesöket ska vi tillbaka hem, tror ni inte att tunnelbanan stannar igen? Den här gången är det för att något är fel och att de måste släcka ner och starta om "motorerna". Då kunde jag inte hålla mig, jag börjar gråta. Där står jag, Veronica, arton år med världens klaustrofobi, håller mammas hand och gråter som ett litet barn.
Klaustrofobi är extremt jobbigt att ha, och det är ofta svårt att leva med för det förhindrar dig från att göra vissa saker, som att åka hiss, tunnelbana, buss, bil... Det finns en hiss jag åker, och det är min egen, i min trapp, för den är jag uppväxt med, men om den skulle stanna skulle jag få precis lika stor panik som i vilken annan hiss som helst. På senare år har jag blivigt bättre på att åka hissar jag tidigare inte åkt, men det tar emot varje gång jag vet att jag måste in i en. Jag har inte lika stora problem med att åka tunnelbana och andra transportmedel, men att gå på toaletten och låsa efter mig tycker jag är jätte jobbigt. Och jag har blivigt innelåst på toaletter så många gånger att jag nu för tiden helst låter bi att gå.
Många är rädda för att luften ska ta slut, men jag vet att den tränger sig in, det jag får panik utav är att jag vet att jag inte kan komma ut! Jag kan inte kontrollera när dörren/dörrarna ska öppnas, och det har inget med kontrollbehov att göra. Hjärnan får stopp, den går in i en vägg och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det slutar ofta med att jag börjar gråta, får ångest och är nära på att svimma.
En del har svårt att förstå det här med klaustrofobi, eller cellskräck, som det också heter. Många tänker "Fastnar man i en hiss är det bara att vänta tills någon kommer och öppnar upp" eller "Att låsa in sig själv är ju inget farligt, du kommer ju ut tillslut". Det är saker jag många gånger fått höra. För mig är det inte så, såklart vet jag att jag kommer ut sen, men vad som händer i hjärnan kan jag inte hjälpa. Det är så inte så att jag kan kontrollera när jag ska få panik p.g.a klaustrofobin, den bara kommer!
Idag har jag gjort en sak som jag hatar extremt mycket, jag har även gripits av panik p.g.a min klaustrofobi. Klockan åtta skulle jag befinna mig på Eastman för att diskutera kommande tandutdragning/tandställning. Tandläkar skräck har jag haft så länge jag kan minnas så min mamma följer alltid med mig. Hej, jag är snart nitton år och klarar inte av att gå till tandläkaren ensam. Det kändes i alla fall riktigt vemodigt att gå på tunnelbanan 20 över sju i morse. När tunnelbanan åkt från Gamla Stan började den sakta ner och stannar helt. Jag känner att paniken sakta börjar smyga sig fram, efter att ha stått still i något som kändes som minst fem minuter känns det som om jag skulle svimma vilken sekund som helst. Tillslut började den åka och väl framme på Odenplan springer jag ut och paniken försvinner snabbt. Efter tandläkarbesöket ska vi tillbaka hem, tror ni inte att tunnelbanan stannar igen? Den här gången är det för att något är fel och att de måste släcka ner och starta om "motorerna". Då kunde jag inte hålla mig, jag börjar gråta. Där står jag, Veronica, arton år med världens klaustrofobi, håller mammas hand och gråter som ett litet barn.
Klaustrofobi är extremt jobbigt att ha, och det är ofta svårt att leva med för det förhindrar dig från att göra vissa saker, som att åka hiss, tunnelbana, buss, bil... Det finns en hiss jag åker, och det är min egen, i min trapp, för den är jag uppväxt med, men om den skulle stanna skulle jag få precis lika stor panik som i vilken annan hiss som helst. På senare år har jag blivigt bättre på att åka hissar jag tidigare inte åkt, men det tar emot varje gång jag vet att jag måste in i en. Jag har inte lika stora problem med att åka tunnelbana och andra transportmedel, men att gå på toaletten och låsa efter mig tycker jag är jätte jobbigt. Och jag har blivigt innelåst på toaletter så många gånger att jag nu för tiden helst låter bi att gå.
Många är rädda för att luften ska ta slut, men jag vet att den tränger sig in, det jag får panik utav är att jag vet att jag inte kan komma ut! Jag kan inte kontrollera när dörren/dörrarna ska öppnas, och det har inget med kontrollbehov att göra. Hjärnan får stopp, den går in i en vägg och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det slutar ofta med att jag börjar gråta, får ångest och är nära på att svimma.
En del har svårt att förstå det här med klaustrofobi, eller cellskräck, som det också heter. Många tänker "Fastnar man i en hiss är det bara att vänta tills någon kommer och öppnar upp" eller "Att låsa in sig själv är ju inget farligt, du kommer ju ut tillslut". Det är saker jag många gånger fått höra. För mig är det inte så, såklart vet jag att jag kommer ut sen, men vad som händer i hjärnan kan jag inte hjälpa. Det är så inte så att jag kan kontrollera när jag ska få panik p.g.a klaustrofobin, den bara kommer!
Kommentarer
Trackback